Sveriges merkantila filmindustri

Harry Leo Schein är närmast en bortglömd person idag. Den äldre generationen minns visserligen hans kändisskap, förhållandet med Ingrid Thulin och en och annan har säkert sett hyllningsdokumentären Citizen Schein. Artiklar i modern tid talar ofta om hans till synes mirakulösa resa från att vara en judisk krigsflykting till att bli Olof Palmés bästa vän. Men det finns till synes ingen som har skrivit berättelsen om Scheins kulturpolitiska agenda, hur han under 60-talet förändrade svensk moral och gjorde nationen känd som en sexualliberal utopi.

När Schein reste till Sverige från en välbärgad familj i Österrike år 1939 var det officiella tillståndet för att migrera som jude villkorat med att bli lantbrukspionjär, en chaluz – det vill säga en som förväntades stödja den sionistiska rörelsen Hechaluz i Palestina. Harry arbetade som bonddräng på en farm i östra Småland men då han betedde sig asocialt och slutade arbeta blev han utsparkad. Han tog sig istället till det Mosaiska hemmet i Uppsala där han hjälps av det judiska nätverket i Sverige för att hitta jobb och kontakter. Detta var en typisk berättelse för de judiska migranterna, en majoritet av de som kom för att göra alija stannade istället i Sverige. Säkerhetspolisen kopplades flera gånger in, då de saknade medborgarskap och misstänktes vara kommunistiska spioner. Harry Schein var själv markerad och utredd som misstänkt infiltratör ända fram till 1970. Och kanske var han det?

1941 hade Schein planer på att stödja kommunisterna under kriget. Han tar kontakt med den sovjetiska radiostationen Zentrale Moskau men hans inresa nekas. Han försöker sedan ta sig till sin syster Elisabeth, som bor i Hollywood, men hon avfärdar honom och menar att det är för riskfyllt att resa under kriget. Istället utbildar han sig till kemiingenjör på den tekniska högskolan i Stockholm och får inom kort arbete som assistent på den Merkantila Ingenjörsbyrån. Under juridiskt tveksamma förhållanden tog han senare över företaget och sålde det till Albert Bonnier Junior för livslång försörjning. Från boken Schein: “Den 16 juni 1960 undertecknades köpeavtalet. Harry Schein fick 142 092 kronor och 63 öre av Bonnierföretagen för samtliga aktier i Merkantila Ingenjörsbyrån i Stockholm och dotterbolaget Skandinaviska Magno AB. [...] Men det var inte köpeskillingen som var viktigast för direktör Schein. I avtalet ingick också en fast månadslön som konsult oavsett kvaliteten och omfattningen av hans insatser skulle han fram till sextiosju års ålder lyfta 5 000 indexreglerade kronor varje månad. Han skulle också kvarstå som styrelseledamot och i arvode få 4 000 kronor om året, även dessa indexreglerade och med samma liberala krav på motprestation.” Bonniergruppen sålde företaget billigt inom ett par år, vilket antyder att anledningen till köpet inte var finansiellt utan nepotistiskt menat. Schein kunde därefter syssla med kulturpolitiken på heltid.

Redan 1945 hade Schein gjort entré på litteraturföreningen Klubb 44, startad av Arne Häggqvist, med uppläsning av svåråtkomlig pornografisk prosa. Han var en kulturradikal ut i fingerspetsarna och när han skrev sina filmrecensioner blev det tydligt att han avskydde trettiotalets nationalromantiska, konservativa prägel. Men bolsjeviksympatisörer med motsvarande åsikter fanns det gott om, det som gjorde honom unik i Sveriges politiska landskap var att trots sina bevekelsegrunder så var det inom den borgerliga aristokratin där han kände sig som mest hemma. Han var egentligen inte särskilt investerad i den sovjetiska diktaturen eller dess planekonomi då det inte var opportunt i 40-talets Sverige, ideologiskt var han att betrakta som en (opportun) liberal socialdemokrat. Schein skrev tidigt en egen, skönlitterär bok, namngiven “Valet” som var full av freudiansk symbolism. Den refuserades dock av alla förlag och han övergick till att skriva filmkritik för nöjestidningar. Åren 1946, 1947, 1950 och 1951 reste han till USA, officiellt sett i vattenreningsföretagets ärenden, men Anders Ferm beskriver hur Harry på sina besök träffade “liberal-politiska grupperingar i anslutning till Los Angeles”. Detta var förstås framträdande judar inom Hollywood som åsyftas. Hans filmagent blir Paul Kohner och de brevväxlar regelbundet.

Scheins ackumulerade Hollywood-expertis från utlandsresorna gör att han blir en uppskattad kulturskribent i Bonniers Litterära Magasin och Dagens Nyheter. Samtidigt tar han sig upp i den socialdemokratiska hierarkin och blir vän med bland annat Olof Palmé och Hjalmar Mehr. Genom sina kontakter inom både biografbranschen och socialdemokratin lyckas han få igenom sin idé om ett statligt Filminstitut, som ska finansieras delvis genom intäkter från biobiljetter. Där skulle han själv komma att sitta som direktör i styrelsen (fram till att han blir sparkad av den borgerliga regeringen vid 1976). Institutet skulle ge bidrag utefter kvalitet och Schein startade även en filmskola i samarbete med Ingmar Bergman som blev internationellt uppmärksammad. Han mötte senare motstånd från den mer radikala, oborstade 68-falangen som menade att de scheinska reformerna var ur tiden. Men vad var kvalitetsfilm? Hur såg Scheins vision om god kultur ut?

Under de tidiga åren spenderade Schein en stor del av sin tid med att göra drömtolkningar utifrån psykoanalysen och hans dagbok var full av referenser till Freud. Per Vesterlund, som har skrivit den mest omfattande biografin om Harry Schein, kallar det närmast en besatthet. Han läste inte bara Freud utan även Freuds lärjungar som stöptes i Frankfurtskolans mer vetenskapliga prägel, bland annat Theodor Adorno och Max Horkenheimer. En bok som återfanns i Scheins bokhylla var den pseudosociologiska skriften “Den Auktoritära Personlighetstypen” - kortfattat så användes den som ett verktyg för att psykologisera traditionell kristen uppfostran för att göra barn mer mottagliga till de liberala, judiska idéerna som lanserades efter andra världskriget. Vi vet att han även var - genom dagboksanteckningar och krönikor - ideologiskt involverad i denazifieringen av Europa. Hur kan man då förstå Harry Schein i förhållande till sina ideologiska inspirationskällor?

I Wien på 10-talet var Freud en stor-rabbin för den judiska diasporan. Hans föreläsningar var gospel för de yngre, praktiserande lärjungarna. Han upptäckte, genom tidigare forskning av andra sexologer - bland annat Albert Moll - att man kunde inducera en intern stimuli genom psykoanalysen. Drömmar och sexuella fantasier kunde agera som verktyg för att “liberalisera människan” från auktoritärt tankemönster, det vill säga kristendomens rigida, traditionalistiska syn på sexualmoral. En av Freuds lärjungar, Wilhelm Reich, utvecklade detta koncept i boken Fascismens Masspsykologi. Reich menade att Freuds sista psykosexuala steg, det genitala, kräver att barnet uppmanas till masturbation för att nå en sund mental hälsa. Han experimenterade på sin sjuåriga dotter, Eva, som han uppmanade till att masturbera varje kväll då hon skulle gå till sängs. Han märkte att hon hade slutat masturbera efter att en förbipasserande kvinna skrek: “Må djävulen ta er, ateistpack!” till deras kommunistiska kollektiv när de gick och sjöng ramsor på gatan. Eva hade då kontemplerat guds existens och därmed frångått sitt tidigare psykosexuella beteende. Nya undersökningar som har utforskat sambandet mellan pornografi och ideologi bevisar denna tes - regelbunden pornografisk konsumtion gör offret mer mottaglig för ett liberalt, ateistiskt tankemönster och ens naturliga äckelkänslor inför avvikelser sätts ur spel. Reich förstod detta redan i 30-talets Weimar. Den spirituella kampen mellan gud och satan, mellan människan och rovdjuret, mellan avhållsamheten och libido dominandi är central för att kunna greppa efterkrigets övergång till nyliberalism.

De judiska pionjärerna i Weimartyskland influerades själva till stor del av den franska revolutionens pornografiska författare såsom Marquis de Sade och Nicholas-Edme Rétif. De hade redan då upptäckt hur gudsrevolten hängde ihop med sodomitiskt sex. De Sade menade att det vaginala samlaget (speciellt innan preventivmedlens existens) var en religiös akt, medan det anala var ett uttryck för gudsförnekelsen. Sterilt, materialistiskt sex där akten inte fullföljer ett högre syfte, utan associeras till en impuls, en tygellös njutning, kunde politisera människan till att bli revolutionär, en libertin. Detets lustprinciper bestämmer över agerandet och kontrollerar sinnets tankemönster. Ideologin spreds visserligen kraftfullt genom litteraturvärlden men i och med 1900-talets tekniska framsteg kunde subjektet enklare exponeras till vad Reich beskriver är en massituation. En massituation kan under en enda sexuellt subversiv teaterföreställning rubba den moraliska kompassen hos människan, då hennes erfarenheter under föreställningen förstärks av att alla andra på föreställningen utsätts för samma budskap. När biografen kom så kunde man reproducera denna massituation för en internationell publik och med hjälp av mediernas kritikersektion skapa en acceptans för den liberala sexualdriften.

Här kommer Harry Schein in i bilden. I kampskriften som utgavs 1962: Har vi råd med kultur? drar han riktlinjer för hur Sveriges kulturella verksamhet bör struktureras och finansieras. Han menade att “det säkraste sättet att undvika en politisk dirigering av kulturen” var att “skapa ett överflöd av lyx, gärna av slöseri. I gengäld undviker man risken att prioritera[...]”. I skriften kommer den revolutionära ådran fram, när han beskriver om hur “ingenting ska vara oantastligt, och kulturpolitikens stora uppgift är att göra det oantastliga antastbart”. Men det underförstådda målet var ändå att göra kulturen till en statlig exportprodukt och filmen en tydlig del av socialdemokratins propagandaapparat. Idéerna manifesterades och reformen kunde klubbas igenom utan någon debatt. Mycket det skrivelsen tog upp rörande kvalitet var uttryckt i diffusa ordalag, troligtvis medvetet, och tonen var elitistisk. Att socialdemokratin förstod hur kultur kunde användas som ett vapen för att skapa samhällsförändring rådde det ingen tvekan om. I ett tal 1969 hyllade Olof Palme den kulturella marxismen och beskrev hur den “kunde skapa möjligheter för att se konsten inte bara som en produkt av samhället, men också som ett vapen i klasskriget, ett instrument för att konstruera en samhällsförändring...”.

För att förstå vad för slags kultur Schein ville främja är det nog så belysande att peka på de filmer som fick stöd av Filminstitutet. Vid grundandet 1963 finansierades tre filmer: Tystnaden av Ingmar Bergman, 491 av Vilgot Sjöman och Kvarteret Korpen av Bo Widerberg.

Bo Widebergs filmer handlar till stor del om förstörda familjeband, misslyckad kärlek och otrohet, såväl även denna film. En ung man, Anders, drömmer om att bli författare. En nersupen, arbetslös fader utan arbete plågar vad som annars kunnat vara en lycklig familj. Filmen är tydligt socialdemokratisk och ger en kritisk tillbakablick mot det fattiga 30-talet.

Ingmar Bergmans film, Tystnaden, var än mer provokativ. Två systrar och en son är på väg hem från en okänd resa, men en sjukdom infaller och de tvingas ta in på ett ödsligt sekelskifteshotell. Konflikt uppstår mellan de båda systrarna, där ett av fruntimmerna är cynisk och osympatisk, den andra en lustfull slampa som förför ett flertal män på hotellet. Trots att filmen innehöll ett antal explicita sexscener (som förvisso skulle ses som oförargliga i dagens samhälle) så släpptes den igenom Biografbyråns censur med motiveringen att Ingmar Bergman redan var en framstående regissör. Det var Schein som låg bakom Biografbyråns kapitulation, då han själv hade fört in en paragraf om konstnärliga meriter i bedömningsunderlaget tre dagar innan. Filmen i sig hade med största sannolikhet inte kunnat göras utan Scheins medgivande. Paul Kohner, filmagenten från Hollywood, samarbetade med Schein för att marknadsföra filmen i USA, där de precis som i Sverige lyfte fram de konstnärliga aspekterna i syfte att frångå censurapparaten. Alf Montán från Expressen skrev träffsäkert om hur den “bryter sexvallen på film”. Tystnaden var alltså, vilket även Per Vesterlund skriver om i Schein, ett medvetet instrument för att krossa censuren, inte bara i Sverige men också stora delar av väst.

Vilgot Sjömans film, 491, var ännu ett snäpp grövre än Tystnaden men till skillnad från Bergman hade regissören inga artistiska meriter att hänvisa till. En grupp kriminella ungdomar bevakas av en synnerligen mesig socialarbetare under ett samhällsexperiment. Titeln var en anspelning på en feltolkning av Bibeln, där en person får begå fyrahundranittioen synder och ändå bli förlåten. Lena Nyman blir under filmens gång våldtagen av ett flertal män men också av en hund (!). Hon prostituerar ut sig till de olika ungdomarna i ett berusat tillstånd. Initialt totalförbjöds filmen av Biografbyrån men Svensk Filmindustri överklagade till Statens Filmgranskningsråd och kulturdepartementet som bedömde att filmen kunde visas såvida ett visst antal scener klipps bort. Även här var Harry Schein inblandad i departementets liberala beslut. Han raljerade i debatter om hur censuren visar på att kultureliten inte tror att pöbeln kan hantera provokativ film. Kristna och konservativa företrädare var upprörda över filmen, de menade på att Biografbyrån lika gärna kunde lägga ned eftersom “all typ av våldsförhärligande pornografi nu tydligen kunde tillåtas”.

Liksom den politiska konformiteten idag så attackerades då högern för att vara extremister och för att främja nazism. De kristna hade inga försvarare och de kände sig svikna av sina riksdagsrepresentanter. Det var till stor del på grund av denna filmcensurdebatt som den frikyrkliga Lewi Pethrus skapade Kristen Demokratisk Samling (numera Kristdemokraterna). Pethrus beklagade sig över hur 491 var som ett stort ”vinstbegär under konstens täckmantel” och frågade sig varför kultureliten skulle få förpesta människans tillvaro med dessa typer av ”avfallsprodukter från samhällets bakgårdar”. Men Pethrus bristfälliga analys om hur det endast var vinstbegäret som motiverade Schein och Sjömans filmprovokationer var något som ständigt överrumplade de konservativa rösterna. Kulturrevolutionärernas förkärlek till ”konstnärlig frihet” under sextiotalet bottnar i Reichs idéer om massituationen, om att manipulera människans rovdjursdrifter för politisk kontroll.

Schein gick så långt att han pressade Vilgot Sjöman till att spela in pornografiskt material som skulle användas till Filminstitutets sexualforskning. Vilgot var dock något motvillig till att medverka i detta projekt och det lär ha runnit ut i sanden. Men då han förstod vad Schein eftersträvade så var hans nästkommande filmer Jag är nyfiken – gul och jag är nyfiken – blå ännu mer vulgära och angränsande till ren pornografi (Jurgen Schildt i Aftonbladet kallade filmerna träffsäkert för en slags “knullkommunism”). Även dessa lanserades med hjälp av Paul Kohner i ett projekt för att framhäva arthouse inom Hollywood och blev bland 60-talets mest sedda filmer i USA. Filmerna marknadsfördes som förbjudna, en smygtittning in i Sveriges liberala sexualmoral.

1969 tillsattes en utredning som menade på att vuxencensuren skulle släppas fri vilket den praktiskt sett gjorde rörande pornografiskt material (även om filmcensuren i juridiskt mening inte avskaffades förrän 2011). Schein var tillika färdig med sin så kallade kulturgärning och blev alltmer apatisk till filmvärlden under 70-talet. Biografbyrån och de kristna reaktionärerna var redan besegrade. Kulturkampen var vunnen.

Harry Schein var inte den enda anledningen till att Sverige under 70-talet blev ett sexualliberalt experiment. En annan framstående karaktär som i sammanhanget bör nämnas är RFSUs grundare Elise Ottesen-Jensen. I grupperingen Världsligan för sexuell reform fraterniserade hon med den judiska sexologsfären från Weimartyskland och importerade dess idéer om “sexualkunskap” och abortivrande till socialdemokratin.

Det inflytande som Schein hade över den svenska filmindustrin och kulturpolitiken bör trots allt inte underskattas. Han var intelligent, hade en djup förståelse för masspsykologins kraft och angrep den då närmast obefläckade kulturvärlden med sin djärva list. Socialdemokraterna upplevde en skräckblandad förtjusning då de stod öga mot öga med hans beslutsamma maktsträvan, samtidigt som högern överrumplades av hur hastigt kulturrevolutionen kunde ske bara av att konsten åberopades.

D.E