12 maj 2020

Snuskets Profitörer

Under 1920-talets slut låg USA i en turbulent förändringsfas, där en intellektuell debatt pågick om Freuds sexualliberala teorier. Freud talade om hur civilisationer länge hade styrt människan i en repressiv riktning och hur psykoanalysen kunde frigöra oss från den kristna puritanismen och dess negativa syn på sexualitet. Trots att gemene amerikan inte förstod den akademiska aspekten av psykoanalysen, så nådde drömanalysen och den undertryckta sexualitetens memetik ut i folkmassans medvetande.

Samtidigt lanserades två vetenskapliga antropologistudier om de ädla vildarna; en studie av Bronislaw Malinowski om kula-folkets frigjorda sexualitet på Trobriandöarna, Papua Nya Guinea, och den infamösa studien av Margaret Mead om hur sexuellt beteende var kulturellt betingat, där hon använde samoanernas påstått avslappnade attityd till sexualitet som ett slagträ i den amerikanska debatten. Hon illustrerade hur tillåtande och utopisk den samoanska kulturen var när det kom till sexualitet; hur de masturberade, ofta i grupp, vilket enligt hennes analyser gjorde dem mindre “neurotiska” än den västerländska människan, som hade levt under den förtryckande monogama institutionen under flera århundraden.

Samuel D. Schmalhausen var en judisk psykoanalytiker från New York som åtog sig att popularisera och försvara Freud genom att - med en avväpnande ton - argumentera för kvinnans frigörelse från mannen. Han skrev en bok, Why we Misbehave, där han menade att den moderna kvinnan som nu hade skapat sig ett ekonomiskt oberoende och en ökad rörlighet i samhället, inte längre behövde äktenskapet som en institution. Preventivmedel var framtiden, och sex skulle nu bli till en rekreationell syssla. De unga påstods vara “trötta på dubbelheten och den moraliska bluffen, äktenskapets falskhet” skulle istället omfamna det rekreationella sexet.

Den sexuella revolutionen hade redan lanserats med realpolitiska reformer i bolsjevikernas Ryssland där Alexandra Kollontaj erhöll fria tyglar över familjepolitiken. Världsligan för Sexuell Reform, skapat i Weimarrepubliken av Magnus Hirschfeld, var ett internationellt organ som inte bara skulle främja homosexualitet och utföra aborter, utan också användes för att motarbeta obscenitetslagstiftningen runt om i världen. Sexologen Norman Haire, också tillhörande världsligan, demonterade Storbritanniens obscenitetslagstiftning 1960 tillsammans med Michael Rubenstein och flyttade senare till Australien, för att även där gendomdriva sexualliberala reformer. Denna subversiva berättelse var en strömlinjeformad idé som endast kunde ske med hjälp av ett judiskt, internationellt nätverk.


I Bookleggers & Smuthounds identifierar Gertzman två motparter i mellankrigstidens New York. Där återfanns “pariakapitalisterna”, de pornografiska distributörerna av material som ansågs kunna skada nationens sedlighet, men där fanns också en katolsk, populistisk rörelse som kraftsamlade för att inte tappa kontrollen över nationens kulturella identitet. Lagen för obscenitet tillkom i mitten på 1800-talet, efter inbördeskriget, när soldater började cirkulera det som kallades för “franska postkort”, små bilder med pornografiska motiv. Anthony Comstock var en grosshandlare och en religiös, kristen fundamentalist och genom hans lobbyarbete så infördes lagen om obscenitet, även kallad Comstock Law, 1873, som gjorde det olagligt att skicka “obscent, oanständigt eller vällustigt material” genom det amerikanska postsystemet. Hans efterträdare var John S. Sumner.

Sumner var under 20 och 30-talet ledare för New York Society for the Suppression of Vice, en organisation som rekommenderade obscenitetsfall till åklagare och kartlade de bokhandlar och distributörer som sysslade med moraliskt tveksamt material. Han beskrev hur viktigt det var att försvara den “hundraprocentiga amerikanska moralens konsensus - en blandning av sexuell förlägenhet, patriotism och kristen vördnad” mot “migranten, bolsjeviken, det giriga rofferiet hos denna urbanit, den förkonstlade världsligheten och de dekadent intellektuella.”

Sumner var en tystlåten person och istället för att - till skillnad från den hetlevrade föregångaren Comstock – gorma uppläxande om hur sedligheten var i en nedåtgående spiral så observerade han försiktigt anarkisterna. Han slog disciplinerat till i räd efter räd och ansamlade stora mängder bevismaterial. Fallen gick ofta till domstol, till smutshandlarnas stora förtret.

Sumner antydde i en rapport till NYSSV att statistiken han hade insamlat kring de som distribuerade pornografi bör leda till att den federala regeringen “ser över ett totalt invandringsstopp till USA”. Han var definitivt medveten om den judiska inblandningen i pornografin, men då det var det en glödhet potatis i 30-talets New York, där judarna dominerade medierna, undvek han att lyfta frågan offentligt.

Han rapporterade hur de han arresterade “hade ett främmande utseende”, att de ofta var “mentalt defekta”, “exhibitionister”, “nattmänniskor” och att de var av en “ung, radikal, ateistisk och överutbildad klass, vars personliga skrifter, var de än hittades, indikerade ett omfattande förakt inför lagen och inför offentlighetens normer eller någon av de anständighetens krav som ställs i ett organiserat samhälle. De är bokstavligen anarkister.” Sumner blev inte sällan förlöjligad i medier, han kallades för en “sexpert”, “den ledande representanten för att nakenhet är oanständigt” med rubriker som “Vad är Sumners straff? Pojke frågar under syndighetsrättegång” och “Sumner kritiserad av rätten för att han hackar på den lilla människan!”. Det var snarare regel än undantag att medierna benämnde rättegångarna som bisarra snedsteg och när domen verkställdes attackerades både Sumner och de inblandade myndighetspersonerna i brutala hatkampanjer. När tredje riket, kort efter att de tagit makten, brände böcker i en stor kampanj mot snusket i Berlin så attackerades NYSSV i en omfattande mediastorm, eftersom deras logotyp porträtterar en anständigt klädd man som eldar upp osedlig litteratur.


Att judar var kraftigt överrepresenterade i arresteringar för distribution av obscena böcker och illustrationer dokumenterades av NYSSV. Andelen judar ökade kraftigt till följd av invandringsvågen från det ryska imperiet 1880 och under 1930-talet var omkring 4 av 5 av de som arresterades av judisk härkomst.


Några av de mer profilerade distributörerna för pornografi under 30-talet var namn såsom Earl Marks, Ben och David Rebhuhn, Solomon Malkin, Samuel och Max Roth, Alex Field, Henry Klein, Raymond Thomson, Al Picker, Joseph Seiffer, Max Gottschalk och David Moss. Det material som spreds var en blandning av handböcker i abort och preventivmedel, erotisk litteratur från tidigare revolutioner, rena sexillustrationer och politiska attacker med sexuell karaktär.

Esar Levine och Benjamin Rebhuhn var de främsta pionjärerna för distribution av pornografi genom postorder. De båda männen delade en gemensam syn på “orättvisor från de styrande” och hade “en drivkraft att förändra de repressiva konventionerna kring den sexuella moralen.” Inom den judiska diasporan var den pornografiska litteraturen inte en stigmabelagd syssla, smutshandlarna hyllades snarare för sin “chutzpah” och distributionen växte snabbt till att bli familjeföretag där även frugan och barnen delade på arbetsbördan. Benjamin bolagiserade Falstaff Press 1932, med sin fru, Anne, som ordförande och förlaget gjorde stor sak av att importera Iwan Blochs skrifter, den judiska sexologfadern från Berlin. Solomon Malkin, en medhjälpare till Levine och Rebhuhn, hade studerat under Hirschfeld och kunde hjälpa till med översättningen till engelska.

Samuel Roth, en bisexuell, judisk migrant från Östeuropa bosatte sig i Manhattan vid fyra års ålder och började som ungdom distribuera pornografi.

Roth hamnade flera gånger i fängelse, han var den som hela tiden flyttade overton-fönstret i vad för slags erotik som gick över gränsen. Han blev sedermera en slags huvudantagonist till Sumner. Förutom den kontroversiella självbiografin som Roth skrev efter en jesusuppenbarelse, som bekräftade stereotypen om judarnas förödande subversiva beteenden i väst - Jews Must Live - så var han även åtalad i det uppmärksammade rättsfallet Roth vs United States 1957, där det fastslogs att obscenitet inte föll under yttrandefrihetslagstiftningen. Men det var egentligen inte en vinst för de konservativa, då högsta domstolen var tvungen att ange obscenitet utfrån en snäv, hårdpornografisk defnition som senare kunde dekonstrueras i obscenitetsrättegångar, som när Al Goldstein åtalades.

Porrjuden Reuben Sturman lämnar distriktsrättegången i USA 1985.

Efterkrigets filmindustri & Sturman

I sin bok som sammanfattar porrindustrin, A History of X, listar Luke Ford de mest inflytelserika personerna i porrfilmindustrins begynnelse:

“De som drev Amerika till en mer liberal syn på sex var främst manliga icke-troende judar [...], Samuel Roth från rättsfallet i högsta domstolen 1957; Grove Press-förläggaren Barney Rosset; ägare av Olympia Press, Maurice Girodias, och hans fader, Jack Kahane, en förläggare från Paris och författare till många sexuellt explicita romaner; komikern Lenny Bruce; filmskaparna Russ Meyer, David Friedman, och Radley Metzger; den österrikiska psykiatrikern Wilhelm Reich; utgivaren av Screw-magasinet Al Goldstein; förläggaren av Eros magasin Ralph Ginzburg; Edward Mishkin; Jack Valenti, ordförande av Motion Picture Association of America; försvarsadvokaten Stanley Fleishman; Playboy Playmate och Hugh Hefners tidigare älskare Barbara Klein, även känd som Barbie Benton; Hefners sekreterare Bobbie Arnstein; filosofen Herbert Marcuse; psykologen Albert Ellis, författaren Philip Roth, William Styron, Norman Mailer; och Abe Fortas från högsta domstolen. De förfäktade den hundraåriga kronologin, beståendes av radikala judar som utmanade den styrande ordningen. De flesta prostituerade i de större bordellerna i västra USA var under 1800-talet alienerade judar, och även många av hallickarna och de som drev den vita slavhandeln. Trots att de utgjorde endast 2 procent av Amerikas befolkning så dominerade judarna pornografin. Många av de ledande manliga porrstjärnorna på 80-talet hade judiska föräldrar och ledande judiska pornografer var Wesley Emerson, Paul Fishbein, Lenny Friedlander, Paul Norman, Bobby Hollander, Rubin Gottesman, Hank Weinstein, Fred Hirsch och hans barn Steve och Marjorie, Steve Orenstein, Thordre Rothstein och Reuben Sturman.” Berättelsen om Reuben Sturman är värd att fördjupa sig i.

Född 1924, Reuben Sturman växte upp i östra Cleveland, Ohio, den äldsta sonen i en östjudisk invandrarfamilj som då ägde en blygsam mataffär. Efter andra världskriget bilade han runt i Cleveland och sålde serier till olika godisaffärer. Hans företag växte till ett storskaligt seriehus som distribuerade i åtta olika städer. Efter ett förslag från en anställd så började han ta in sexmagasin och snusklitteratur. Dessa sålde 20 gånger så bra som serieböckerna, varvid han tog in allt publicerat snusk han kunde hitta. Han kom sedermera till att själv producera “nakenmagasin” och var under slutet på sextiotalet den främsta distributören för pornografiska vuxentidningar i USA. När polisen i Detroit slog ned på ett av hans varuhus och konfiskerade 20,000 av hans nudistmagasin så stämde han själv polismyndigheten på 200,000 dollar i skadestånd. Detta blev ett genomgående tema för hur han hanterade repressionen från myndigheter i framtiden.

Reuben expanderade sitt varuhus och ägde under mitten på 70-talet över 200 olika bokhandlar för så kallade vuxenmagasin, som fick material levererat av hans regionala distributörer med rekorderliga namn - såsom Royal News i Detroit, Noble News i Baltimore och Sovereign News i Cleveland. Han kontrollerade General Video of America, som var den största distributören för pornografiskt material på kassett. Trots att han inte är lika känd som Playboys Hugh Hefner, Hustler’s Larry Flynt eller Penthouses Bob Guccione så utövade Sturman ett långt mycket större inflytande. En konkurrent ondgjorde sig över hur Sturman inte bara kontrollerade porrindustrin, utan att han var den.

Sturman var även en ledande maffiafigur Cleveland, involverad i Gambino-familjen och fick beskydd från den högsta ledningen i “Kosher Nostra”, vars makt han flitigt använde sig av för att konkurrera ut andra distributörer. Han utmålades som en rättskämpe för det fria ordet, och hans rättegångar var instrumentala för att krossa den kvarvarande obscenitetslagstiftningen och introducera hårdpornografin i USA. Varje gång han vann ett rättsfall så ökade makten han hade över den amerikanska porrindustrin. Under denna tidsepok var det J. Edgar Hoover som stod som huvudmotståndare till pornografin. Han vägledde sina agenter till att kartlägga och samla in snusk till huvudkvarteret i D.C. där FBI hade ett omfattande arkiv, förmodligen det största i världen. Sturman populariserade “peepshow”- konceptet vilket även det drog in stora mängder pengar.

Hans porrimperium var så pass dominerande att han började expandera utanför rikets gränser, bland annat i Kanada. Där lyckades han ta över en övergiven verksamhet, som den förra porrkungen McAuslane hade lämnat när han flydde landet till följd av ett domslut. Sturman var mer klipsk än föregångaren och såg att tiden inte var inne för hårdporren i Kanada – sexologerna hade inte luckrat upp moralen i samma utsträckning som i USA. Han nöjde sig till en början med att sälja erotik och sexleksaker under sitt märkesföretag “Doc Johnson”. Sturman hade även omfattande samarbeten med europeiska porrfilmsdistributörer och han startade bolaget Intex Nederland tillsammans med en holländsk partner som blev västeuropas största distributör för hårdpornografi. På västkusten hade han även ett intimt samarbete med Ralph Ginzburgs Eros Publishing Company i Los Angeles.

För att inte falla offer för lagens långa arm så använde sig Sturman av ett tjugotal alias och vägrade konsekvent att tala med medier. Han bytte hela tiden skepnad, ibland lät han skägget växa ut, ibland en mustasch, ibland hade han glasögon, ibland inte. Han maskerade sig under rättegångarna och vann samtliga obscenitetsfall riktade mot sig med hjälp av sina duktiga advokater, men när han 1989 under en rättegång försökte muta en jurymedlem så dömdes han för utpressning, vilket lade till 19 extra år på den tioåriga domen för skatteflykt. Det kom även fram i rätten att hans underhuggare hade planterat bilbomber i skrämselsyfte, mot konkurrerande verksamheter som inte betalade maffiapengarna. Han dog i det federala fängelset i Lexington, Kentucky 1997. Hans son, David Sturman, kom att äga en välkänd pornografisk studio under 2000-talet som hette Sin City.

Men precis som i den övriga organiserade maffiaverksamheten så existerade det en italiensk och irländsk - till synes alienerad, ateistisk minoritet - som konkurrerade i den judiska undervärlden. Ett exempel på en inflytelserik person inom pornografins värld var Harry Mohney, troligtvis av irländsk härkomst - han gick dock under smeknamnet Harry Klein och var djupt involverad i den judiska maffian. Mohney startade sin entreprenad genom att sälja biljetter till pornografiska drive-in filmer i Michigan i slutet på 60-talet och utökade den senare till att själv producera film. Han lever än idag och äger en stor strippklubbskedja med namnet Deja Vu. I New York styrde Robert DiBernardo porrflödet genom nio olika prominenta företag, det mest framstående av dem hette Star News. Hans huvudpartner var den ökände porrfilmsproducenten Theodore Rothstein. Tillsammans kontrollerade de New Yorks smutshandel genom en omfattande distribution av böcker, filmer och peepshower.

Den politiska vänsterrörelsen stödde aktivt pornografin under den sexuella revolutionen då den subverterade medelklassens moral. William Rotsler, som var en framträdande pornografisk filmregissör under 70-talet beskriver: “Att förneka sex är att förneka livet. Att förneka konsten är att utarma dig själv, att förneka vällusten och tillväxten. Att acceptera sexet, sammanfogat med konst är att växa som människa, att vara positiv istället för att vara negativ. Erotisk film... exponerar oss för vårt inre med ett ökat konstnärskap... kanske är det den katalysator som får oss att slå oss fria, som en kultur, från århundraden av förskräcklig repression.”

“Sex är den delen av mänskligheten som är naturligt subversiv till samhällets regler och förordningar, och pornografin är en hyllning till den subversiva delen av sex,” menade Dr. Martin Blindner, en psykiatriker som representerade flera regissörer under obscenitetsrättegångarna. “Pornografi svirar i sexets avsiktliga subversiva permutationer. Det visar upp sex under en konvention eller i ett skolrum, i de mest otänkbara miljöerna. Vi har alla fantasier om vår engelskalärare i niondeklassen, och i pornografins värld kan du undergräva hennes värdighet.”

Att pornografi var relaterad till sexologernas strävan inom de vetenskapliga fälten kan exemplifieras med en anekdot från en episod då Richard Pacheco beskriver hur han under en provinspelning kom med Wilhelm Reichs bok, “Sexual Revolution” under armen, och skrek ut bokens huvudprinciper: arbete, kärlek och sex – inför åhörarna. Han fick inte jobbet, men när han några år senare provfilmade än en gång så gjorde han det under samma dag som han sökte till Hebrew Union Seminary för att bli rabbin. Det fanns ingen konflikt mellan den liberala, judiska tron i New York och pornografin. Pacheco är långt ifrån det enda exemplet. Naomi Russell (född som Naomi Devash Dechter), en känd kvinnlig porrstärna, hade en rabbin som far, som inte verkade se hennes karriärval som kontroversiellt.


Steven Hirsch var den jude som kom att dominera den etablerade porrindustrin under 90-talet med företaget Vivid Entertainment. Paul Fishbein, som startade Adult Video News beskriver hur Hirsch “ensam ansvarade för att ta pornografin in i det accepterade rummet.” Hirsch kom också från Cleveland och hans far, Fred Hirsch, var en nära vän och arbetskamrat till Sturman. Tillsammans fostrade de Steven till att bli ett underbarn för pornografisk kapitalism. Hans marknadsföringsidé var att skapa en medialt exklusiv image åt porrstjärnorna, som till och med kunde matcha Hollywoods primadonnor. Det mest kända exemplet var (konvertiten) Jenna Jameson. Hirsch filmer var påkostade och den flotta packeteringen, som sammanföll med lanseringen av VCR-kassetten, gjorde hans strävan till ett lukrativt åtagande.  

I takt med att pornografin flyttade till internet under 2000-talet så förlorade den etablerade porrindustrin sitt tidigare monopol. Men även inom den reklambaserade pornografin så dominerade de judiska profitörerna. Investeraren Fabian Thylmann, från Düsseldorf, etablerade företaget Manwin och köpte 2010 upp gratis-porrsajter såsom Pornhub, Youporn och Redtube, som han tre år senare sålde till David Marmorstein och Feras Antoon, som bytte namn på företaget till MindGeek. De har än idag näst intill en monopolställning inom den internetbaserade pornografin.

En annan inflytelserik porrfilmsentreprenör under det senaste decenniet har varit den franskjudiske regissören Greg Lansky, även kallad porrens Spielberg. Han etablerade Vixen Media Group under 2014 och har genom varumärkena Tushy, Vixen och det ökända Blacked marknadsfört sig inom en exklusiv men fortfarande hårdpornografisk nisch. Han berättar i intervjuer hur hans framgång hör ihop med en aktiv, vardaglig närvaro på sociala medier och en dialog med “fansen”. Han “gör inte porrfilmer, utan skapar konst”. Porrstjärnor är i Greg Lanskys värld performancekonstnärer. De ska känna hur de kämpar för en social förändring medan de fotograferas i parapazziliknande vinklar, skålandes med champagneglas, runt-åkandes i inoljade, bikiniklädda kroppar på yacht-båtar i Dubai. Greg Lansky sålde porrimperiet i januari 2020 för att fokusera på marijuanaförsäljning.


Varför var då judar så pass involverade i skapandet av den moderna pornografin? Gertzman försöker ge ett svar när han, enligt den etablerade, ursäktande förklaringsmodellen beskriver hur de judiska bosättarna kände sig mest bekväma inom yrken som fastighetsförsäljning, langning, och butikshandel, där de kunde agera mellanhänder. Detta var naturliga yrken för judar då de historiskt sett har varit förbjudna inom andra yrkessfärer. Han tar även upp villigheten att agera inom tabubelagda miljöer, och menar att det har att göra med judarnas karaktärsdrag, deras chutzpah – en slags självsäker fräckhet som ofta används i en positiv bemärkelse inom den judiska gemenskapen. Ett annat begrepp, takhlis, använder han för att beskriva judarnas överlägsna uthållighet och resultatinriktan, att lämna sitt öde till Moses, till Gud, vilket han menar hjälpte judarna överkomma den förtryckande obscenitetslagstiftningen.

Rabbi Dresner förklarar i sin bok, Can Families Survive in Pagan America?, judarnas suktande efter den amerikanska drömmen:

“Efter att ha varit inburade i ghettots fängelse i århundraden så drog judarna sig till den frihet västerlandet hade att erbjuda, där de drack deras kultur, smakade deras vällust och åtnjöt makten. De krävde medborgarskap och i sin iver att bli accepterade av majoriteten så offrade de sitt jag, sin historia, sin tro, sitt levnadssätt och sin “identitet” för att stigmatiseringen av deras utstötthet skulle utplånas.”

E Michael Jones försöker i Rabbi Dresners Dilemma reda ut det faktum att Torahn kommenderar judarna till att vara en helig nation, ett prästkast – en religion som tydligt fördömer pornografi i teorin men i praktiken gör judaismen till ett destruktivt, antikristet vapen, där värdbefolkningens moral subverteras. Han beskriver hur Sabbetai Zevi, den falska kabbalistiska profeten som levde i mitten på 1600-talet, tog judarna i en mer revolutionär, sexuellt liberal riktning. Sabbatianismen blev populär i USA och ersatte den mer traditionalistiska judendomen som följde Moses lag.

Att pornografi inte är en frigörande, utilitaristisk kraft markerar han med det numera välkända exemplet i Palestina när Israelerna tog över tre TV-stationer, Al-Watan - Ammwaj och Al-Sharaq - i Ramallah den 30 mars 2002. Istället för att helt enkelt stänga ned kanalerna så började de sända pornografi. Tillsammans med utegångsförbutet och prickskyttar på taket så fanns det inte längre så mycket att göra annat än att slå på TVn. I och med att det handlar om två krigande nationer så blir det tydligt att porren inte var en gåva till det palestinska folket, utan kanske snarare ett verktyg för att demoralisera dem och främja den nyliberala ideologin.

Men dessa exempel är kanske lite överflödiga. Al Goldstein, den judiske konungen av chutzpah, uttryckte kärnan i det hela. När Luke Ford intervjuade Goldstein under California Northridges första årliga pornografikonferens så börjar Ford och Bruce David tala om Fords egna teorier om varför judar är så prominenta inom pornografin. Goldstein avbryter konversationen med att tvärt säga: “Den enda anledningen till att judar är involverade i pornografi är för att vi tycker att Jesus suger. Katolicism suger. Vi tror inte på auktoritarianism.”

 

D.E

8 apr. 2020

Sveriges merkantila filmindustri


Harry Leo Schein är närmast en bortglömd person idag. Den äldre generationen minns visserligen hans kändisskap, förhållandet med Ingrid Thulin och en och annan har säkert sett hyllningsdokumentären Citizen Schein. Artiklar i modern tid talar ofta om hans till synes mirakulösa resa från att vara en judisk krigsflykting till att bli Olof Palmés bästa vän. Men det finns till synes ingen som har skrivit berättelsen om Scheins kulturpolitiska agenda, hur han under 60-talet förändrade svensk moral och gjorde nationen känd som en sexualliberal utopi.


När Schein reste till Sverige från en välbärgad familj i Österrike år 1939 var det officiella tillståndet för att migrera som jude villkorat med att bli lantbrukspionjär, en chaluz – det vill säga en som förväntades stödja den sionistiska rörelsen Hechaluz i Palestina. Harry arbetade som bonddräng på en farm i östra Småland men då han betedde sig asocialt och slutade arbeta blev han utsparkad. Han tog sig istället till det Mosaiska hemmet i Uppsala där han hjälps av det judiska nätverket i Sverige för att hitta jobb och kontakter. Detta var en typisk berättelse för de judiska migranterna, en majoritet av de som kom för att göra alija stannade istället i Sverige. Säkerhetspolisen kopplades flera gånger in, då de saknade medborgarskap och misstänktes vara kommunistiska spioner. Harry Schein var själv markerad och utredd som misstänkt infiltratör ända fram till 1970. Och kanske var han det?

1941 hade Schein planer på att stödja kommunisterna under kriget. Han tar kontakt med den sovjetiska radiostationen Zentrale Moskau men hans inresa nekas. Han försöker sedan ta sig till sin syster Elisabeth, som bor i Hollywood, men hon avfärdar honom och menar att det är för riskfyllt att resa under kriget. Istället utbildar han sig till kemiingenjör på den tekniska högskolan i Stockholm och får inom kort arbete som assistent på den Merkantila Ingenjörsbyrån. Under juridiskt tveksamma förhållanden tog han senare över företaget och sålde det till Albert Bonnier Junior för livslång försörjning. Från boken Schein: “Den 16 juni 1960 undertecknades köpeavtalet. Harry Schein fick 142 092 kronor och 63 öre av Bonnierföretagen för samtliga aktier i Merkantila Ingenjörsbyrån i Stockholm och dotterbolaget Skandinaviska Magno AB. [...] Men det var inte köpeskillingen som var viktigast för direktör Schein. I avtalet ingick också en fast månadslön som konsult oavsett kvaliteten och omfattningen av hans insatser skulle han fram till sextiosju års ålder lyfta 5 000 indexreglerade kronor varje månad. Han skulle också kvarstå som styrelseledamot och i arvode få 4 000 kronor om året, även dessa indexreglerade och med samma liberala krav på motprestation.” Bonniergruppen sålde företaget billigt inom ett par år, vilket antyder att anledningen till köpet inte var finansiellt utan nepotistiskt menat. Schein kunde därefter syssla med kulturpolitiken på heltid.

Redan 1945 hade Schein gjort entré på litteraturföreningen Klubb 44, startad av Arne Häggqvist, med uppläsning av svåråtkomlig pornografisk prosa. Han var en kulturradikal ut i fingerspetsarna och när han skrev sina filmrecensioner blev det tydligt att han avskydde trettiotalets nationalromantiska, konservativa prägel. Men bolsjeviksympatisörer med motsvarande åsikter fanns det gott om, det som gjorde honom unik i Sveriges politiska landskap var att trots sina bevekelsegrunder så var det inom den borgerliga aristokratin där han kände sig som mest hemma. Han var egentligen inte särskilt investerad i den sovjetiska diktaturen eller dess planekonomi då det inte var opportunt i 40-talets Sverige, ideologiskt var han att betrakta som en (opportun) liberal socialdemokrat. Schein skrev tidigt en egen, skönlitterär bok, namngiven “Valet” som var full av freudiansk symbolism. Den refuserades dock av alla förlag och han övergick till att skriva filmkritik för nöjestidningar. Åren 1946, 1947, 1950 och 1951 reste han till USA, officiellt sett i vattenreningsföretagets ärenden, men Anders Ferm beskriver hur Harry på sina besök träffade “liberal-politiska grupperingar i anslutning till Los Angeles”. Detta var förstås framträdande judar inom Hollywood som åsyftas. Hans filmagent blir Paul Kohner och de brevväxlar regelbundet.

Scheins ackumulerade Hollywood-expertis från utlandsresorna gör att han blir en uppskattad kulturskribent i Bonniers Litterära Magasin och Dagens Nyheter. Samtidigt tar han sig upp i den socialdemokratiska hierarkin och blir vän med bland annat Olof Palmé och Hjalmar Mehr. Genom sina kontakter inom både biografbranschen och socialdemokratin lyckas han få igenom sin idé om ett statligt Filminstitut, som ska finansieras delvis genom intäkter från biobiljetter. Där skulle han själv komma att sitta som direktör i styrelsen (fram till att han blir sparkad av den borgerliga regeringen vid 1976). Institutet skulle ge bidrag utefter kvalitet och Schein startade även en filmskola i samarbete med Ingmar Bergman som blev internationellt uppmärksammad. Han mötte senare motstånd från den mer radikala, oborstade 68-falangen som menade att de scheinska reformerna var ur tiden. Men vad var kvalitetsfilm? Hur såg Scheins vision om god kultur ut?

Under de tidiga åren spenderade Schein en stor del av sin tid med att göra drömtolkningar utifrån psykoanalysen och hans dagbok var full av referenser till Freud. Per Vesterlund, som har skrivit den mest omfattande biografin om Harry Schein, kallar det närmast en besatthet. Han läste inte bara Freud utan även Freuds lärjungar som stöptes i Frankfurtskolans mer vetenskapliga prägel, bland annat Theodor Adorno och Max Horkenheimer. En bok som återfanns i Scheins bokhylla var den pseudosociologiska skriften “Den Auktoritära Personlighetstypen” - kortfattat så användes den som ett verktyg för att psykologisera traditionell kristen uppfostran för att göra barn mer mottagliga till de liberala, judiska idéerna som lanserades efter andra världskriget. Vi vet att han även var - genom dagboksanteckningar och krönikor - ideologiskt involverad i denazifieringen av Europa. Hur kan man då förstå Harry Schein i förhållande till sina ideologiska inspirationskällor?

I Wien på 10-talet var Freud en stor-rabbin för den judiska diasporan. Hans föreläsningar var gospel för de yngre, praktiserande lärjungarna. Han upptäckte, genom tidigare forskning av andra sexologer - bland annat Albert Moll - att man kunde inducera en intern stimuli genom psykoanalysen. Drömmar och sexuella fantasier kunde agera som verktyg för att “liberalisera människan” från auktoritärt tankemönster, det vill säga kristendomens rigida, traditionalistiska syn på sexualmoral. En av Freuds lärjungar, Wilhelm Reich, utvecklade detta koncept i boken Fascismens Masspsykologi. Reich menade att Freuds sista psykosexuala steg, det genitala, kräver att barnet uppmanas till masturbation för att nå en sund mental hälsa. Han experimenterade på sin sjuåriga dotter, Eva, som han uppmanade till att masturbera varje kväll då hon skulle gå till sängs. Han märkte att hon hade slutat masturbera efter att en förbipasserande kvinna skrek: “Må djävulen ta er, ateistpack!” till deras kommunistiska kollektiv när de gick och sjöng ramsor på gatan. Eva hade då kontemplerat guds existens och därmed frångått sitt tidigare psykosexuella beteende. Nya undersökningar som har utforskat sambandet mellan pornografi och ideologi bevisar denna tes - regelbunden pornografisk konsumtion gör offret mer mottaglig för ett liberalt, ateistiskt tankemönster och ens naturliga äckelkänslor inför avvikelser sätts ur spel. Reich förstod detta redan i 30-talets Weimar. Den spirituella kampen mellan gud och satan, mellan människan och rovdjuret, mellan avhållsamheten och libido dominandi är central för att kunna greppa efterkrigets övergång till nyliberalism.

De judiska pionjärerna i Weimartyskland influerades själva till stor del av den franska revolutionens pornografiska författare såsom Marquis de Sade och Nicholas-Edme Rétif. De hade redan då upptäckt hur gudsrevolten hängde ihop med sodomitiskt sex. De Sade menade att det vaginala samlaget (speciellt innan preventivmedlens existens) var en religiös akt, medan det anala var ett uttryck för gudsförnekelsen. Sterilt, materialistiskt sex där akten inte fullföljer ett högre syfte, utan associeras till en impuls, en tygellös njutning, kunde politisera människan till att bli revolutionär, en libertin. Detets lustprinciper bestämmer över agerandet och kontrollerar sinnets tankemönster. Ideologin spreds visserligen kraftfullt genom litteraturvärlden men i och med 1900-talets tekniska framsteg kunde subjektet enklare exponeras till vad Reich beskriver är en massituation. En massituation kan under en enda sexuellt subversiv teaterföreställning rubba den moraliska kompassen hos människan, då hennes erfarenheter under föreställningen förstärks av att alla andra på föreställningen utsätts för samma budskap. När biografen kom så kunde man reproducera denna massituation för en internationell publik och med hjälp av mediernas kritikersektion skapa en acceptans för den liberala sexualdriften.

Här kommer Harry Schein in i bilden. I kampskriften som utgavs 1962: Har vi råd med kultur? drar han riktlinjer för hur Sveriges kulturella verksamhet bör struktureras och finansieras. Han menade att “det säkraste sättet att undvika en politisk dirigering av kulturen” var att “skapa ett överflöd av lyx, gärna av slöseri. I gengäld undviker man risken att prioritera[...]”. I skriften kommer den revolutionära ådran fram, när han beskriver om hur “ingenting ska vara oantastligt, och kulturpolitikens stora uppgift är att göra det oantastliga antastbart”. Men det underförstådda målet var ändå att göra kulturen till en statlig exportprodukt och filmen en tydlig del av socialdemokratins propagandaapparat. Idéerna manifesterades och reformen kunde klubbas igenom utan någon debatt. Mycket det skrivelsen tog upp rörande kvalitet var uttryckt i diffusa ordalag, troligtvis medvetet, och tonen var elitistisk. Att socialdemokratin förstod hur kultur kunde användas som ett vapen för att skapa samhällsförändring rådde det ingen tvekan om. I ett tal 1969 hyllade Olof Palme den kulturella marxismen och beskrev hur den “kunde skapa möjligheter för att se konsten inte bara som en produkt av samhället, men också som ett vapen i klasskriget, ett instrument för att konstruera en samhällsförändring...”.

För att förstå vad för slags kultur Schein ville främja är det nog så belysande att peka på de filmer som fick stöd av Filminstitutet. Vid grundandet 1963 finansierades tre filmer: Tystnaden av Ingmar Bergman, 491 av Vilgot Sjöman och Kvarteret Korpen av Bo Widerberg.
Bo Widebergs filmer handlar till stor del om förstörda familjeband, misslyckad kärlek och otrohet, såväl även denna film. En ung man, Anders, drömmer om att bli författare. En nersupen, arbetslös fader utan arbete plågar vad som annars kunnat vara en lycklig familj. Filmen är tydligt socialdemokratisk och ger en kritisk tillbakablick mot det fattiga 30-talet.

Ingmar Bergmans film, Tystnaden, var än mer provokativ. Två systrar och en son är på väg hem från en okänd resa, men en sjukdom infaller och de tvingas ta in på ett ödsligt sekelskifteshotell. Konflikt uppstår mellan de båda systrarna, där ett av fruntimmerna är cynisk och osympatisk, den andra en lustfull slampa som förför ett flertal män på hotellet. Trots att filmen innehöll ett antal explicita sexscener (som förvisso skulle ses som oförargliga i dagens samhälle) så släpptes den igenom Biografbyråns censur med motiveringen att Ingmar Bergman redan var en framstående regissör. Det var Schein som låg bakom Biografbyråns kapitulation, då han själv hade fört in en paragraf om konstnärliga meriter i bedömningsunderlaget tre dagar innan. Filmen i sig hade med största sannolikhet inte kunnat göras utan Scheins medgivande. Paul Kohner, filmagenten från Hollywood, samarbetade med Schein för att marknadsföra filmen i USA, där de precis som i Sverige lyfte fram de konstnärliga aspekterna i syfte att frångå censurapparaten. Alf Montán från Expressen skrev träffsäkert om hur den “bryter sexvallen på film”. Tystnaden var alltså, vilket även Per Vesterlund skriver om i Schein, ett medvetet instrument för att krossa censuren, inte bara i Sverige men också stora delar av väst.

Vilgot Sjömans film, 491, var ännu ett snäpp grövre än Tystnaden men till skillnad från Bergman hade regissören inga artistiska meriter att hänvisa till. En grupp kriminella ungdomar bevakas av en synnerligen mesig socialarbetare under ett samhällsexperiment. Titeln var en anspelning på en feltolkning av Bibeln, där en person får begå fyrahundranittioen synder och ändå bli förlåten. Lena Nyman blir under filmens gång våldtagen av ett flertal män men också av en hund (!). Hon prostituerar ut sig till de olika ungdomarna i ett berusat tillstånd. Initialt totalförbjöds filmen av Biografbyrån men Svensk Filmindustri överklagade till Statens Filmgranskningsråd och kulturdepartementet som bedömde att filmen kunde visas såvida ett visst antal scener klipps bort. Även här var Harry Schein inblandad i departementets liberala beslut. Han raljerade i debatter om hur censuren visar på att kultureliten inte tror att pöbeln kan hantera provokativ film. Kristna och konservativa företrädare var upprörda över filmen, de menade på att Biografbyrån lika gärna kunde lägga ned eftersom “all typ av våldsförhärligande pornografi nu tydligen kunde tillåtas”.

Liksom den politiska konformiteten idag så attackerades då högern för att vara extremister och för att främja nazism. De kristna hade inga försvarare och de kände sig svikna av sina riksdagsrepresentanter. Det var till stor del på grund av denna filmcensurdebatt som den frikyrkliga Lewi Pethrus skapade Kristen Demokratisk Samling (numera Kristdemokraterna). Pethrus beklagade sig över hur 491 var som ett stort ”vinstbegär under konstens täckmantel” och frågade sig varför kultureliten skulle få förpesta människans tillvaro med dessa typer av ”avfallsprodukter från samhällets bakgårdar”. Men Pethrus bristfälliga analys om hur det endast var vinstbegäret som motiverade Schein och Sjömans filmprovokationer var något som ständigt överrumplade de konservativa rösterna. Kulturrevolutionärernas förkärlek till ”konstnärlig frihet” under sextiotalet bottnar i Reichs idéer om massituationen, om att manipulera människans rovdjursdrifter för politisk kontroll.

Schein gick så långt att han pressade Vilgot Sjöman till att spela in pornografiskt material som skulle användas till Filminstitutets sexualforskning. Vilgot var dock något motvillig till att medverka i detta projekt och det lär ha runnit ut i sanden. Men då han förstod vad Schein eftersträvade så var hans nästkommande filmer Jag är nyfiken – gul och jag är nyfiken – blå ännu mer vulgära och angränsande till ren pornografi (Jurgen Schildt i Aftonbladet kallade filmerna träffsäkert för en slags “knullkommunism”). Även dessa lanserades med hjälp av Paul Kohner i ett projekt för att framhäva arthouse inom Hollywood och blev bland 60-talets mest sedda filmer i USA. Filmerna marknadsfördes som förbjudna, en smygtittning in i Sveriges liberala sexualmoral.
1969 tillsattes en utredning som menade på att vuxencensuren skulle släppas fri vilket den praktiskt sett gjorde rörande pornografiskt material (även om filmcensuren i juridiskt mening inte avskaffades förrän 2011). Schein var tillika färdig med sin så kallade kulturgärning och blev alltmer apatisk till filmvärlden under 70-talet. Biografbyrån och de kristna reaktionärerna var redan besegrade. Kulturkampen var vunnen.

Harry Schein var inte den enda anledningen till att Sverige under 70-talet blev ett sexualliberalt experiment. En annan framstående karaktär som i sammanhanget bör nämnas är RFSUs grundare Elise Ottesen-Jensen. I grupperingen Världsligan för sexuell reform fraterniserade hon med den judiska sexologsfären från Weimartyskland och importerade dess idéer om “sexualkunskap” och abortivrande till socialdemokratin.


Det inflytande som Schein hade över den svenska filmindustrin och kulturpolitiken bör trots allt inte underskattas. Han var intelligent, hade en djup förståelse för masspsykologins kraft och angrep den då närmast obefläckade kulturvärlden med sin djärva list. Socialdemokraterna upplevde en skräckblandad förtjusning då de stod öga mot öga med hans beslutsamma maktsträvan, samtidigt som högern överrumplades av hur hastigt kulturrevolutionen kunde ske bara av att konsten åberopades.



D.E

31 mars 2020

† 1475 - Sagan om den heliga martyren Simon av Trento

I Sankt Peters kyrka i småstaden Trento, belägrad i norra Italien ligger en välbevarad pojkes kropp i en sarkofag liten som en spjälsäng. Pojken vilar naken på en kudde, kroppen omsluten av en kristallkista. Bredvid honom syns ett antal tortyrredskap; en tång, en kniv, några nålar och en blodskopp. Flera avbildningar av martyren kan skådas runt om i kyrkan och tittar man upp i kupolen så ser man en dikt av doktor Tiberino från Trento inristad på latin, “Jag är Simon”, löst översatt. Den lyder som följande:


Simon av Trento har under de senaste århundradena varit en diplomatisk ravin och orsakat osämja för judisk-kristna relationer. Inte endast på grund av de rådande omständigheterna kring barnamordet, men även då budskapet - med hjälp av den nyuppfunna tryckpressen - spred sig som en löpeld i hjärtat av det Tyskromerska riket. 
Judarna bedrev gång på gång lobbyverksamhet för att förmå den sittande påven att fördöma händelsen som illegitim. Sixtus IV bekräftade fallet som korrekt i en påvlig bulla, juli 1478 (motvilligt, då han hade hört judarnas klagosånger under utredningen) där han samtidigt predikade att man inte skulle få avbilda pojken, göra sånger om eller sälja dikter tillägnade Simon av Trento. Sixtus V, som dock var mer kritisk till ett ökat judiskt inflytande i Europa, såg inga som helst problem med att tillåta vördandet av Simon. År 1584 lade det katolska sätet för helgon in honom i martylogin och Sixtus V godkänner helgonskapet fyra år senare. Detta bekräftas även av Benedictus XIV i bullan Beautus Andreas år 1755. 
Den internationella judenheten upprördes över legitimiteten som detta gav blodsanklagelserna och bad påven gång på gång att fördöma anklagelsen. Clement XIV, öppnade upp en intern utredning om ritualmord som var kritisk till existensen av dessa men där dock Simon av Trent och ett annat fall, Andreas av Rinn båda undantogs och bekräftades som helgonoffer för judiska ritualmord. När det andra vatikankonciliet under år 1965 skulle medla om försoning mellan kristna och judar, samt hänge sig till att bekämpa anti-semitism så hamnade martyrologion än en gång på tapeten. Påven Paulus VI tog bort Simon av Trent (och även andra kontroversiella martyrer) från den katolska kalendern.

24 mars, 1475. Långfredagens gudstjänst avslutades och Mäster Andreas Unferdorben - en hantverkare i byn - berättade för Johannes Hinderbach - furstbiskop av Trento - att hans son hade försvunnit. Tillsammans med bekanta hade Andreas letat efter honom tidigare under dagen i olika diken, vid kanalen och i de angränsande byarna. Han bad nu om hjälp och Hinderbach, som tog detta på största allvar, skickade genast ut stadens fogd - Giovanni de Salis - för att assistera i sökandet. Stadsporten stängdes för allmänheten och väktarna gick från dörr till dörr i hela staden för att fråga om pojken, men på lördagen hade de fortfarande inga ledtrådar till vilket öde som hade befallit tvååringen. Desperationen ökade och Zanesus, en bekant till Andreas, frågade om inte fogden de Salis kunde göra en husrannsakan hos mäster Samuel, judarnas överhuvud i byn, då han hade hört om liknande fall från andra byar, där judarna hade rövat bort kristna barn. En husrannsakan utfördes, men ingenting hittades i huset.

På söndagen rapporterade judarna själva till de Salis att de hade hittat en pojke i ett vattendrag i Samuels källare under synagogan. Deras berättelse var som sådan: Seligman, en av judarna, hade gått ned i Samuels källare för att hämta vatten. Förskräckt såg han skepnaden av en ung pojke ligga i vattnet. Han rusade upp till de andra judarna och de diskuterade förskräckt vad som skulle göras med kroppen. De beslutade sig dagen efter att göra det rätta och rapportera vad de sett. Tidigare hade de anfäktat om vad som skulle ske ifall någon kristen i byn med ont uppsåt skulle plantera en pojkkropp i deras källare. De tänkte att han möjligtvis kunde ha drunknat.

Kroppen togs till Sankt Peterssjukhuset för vidare examinering. Det tycktes redan vid en okulär inspektion uppenbart för de Salis och kaptenen av väktargardet - Jakob von Sporo - att Simon inte hade drunknat. Han hade gapande sår över hela kroppen och hans könsorgan var stympat. De blev genast misstänksamma. De manliga överhuvudena av de tre husen – penningutlånaren och rabinen Samuel av Nürnberg, doktorn Tobias av Magdeburg, och köpmannen Engel av Bern togs in för vidare förhör - samt tre andra manliga judar; Isaac, Joaff och Seligman. Efter några timmars förhör så höjdes misstankegraden och de kastades ned i fängelsehålan Buonconsiglio. Hinderbach insåg att detta kunde bli ett kontroversiellt fall och bad fogden att informera honom löpande om utredningen. Fruarna till de judar som fängslats började skicka brev till andra inflytelserika judar i Venedigområdet för att söka hjälp och en förbiresande målare, Israel, som besökte staden under påsken, arresterades när han försökte fly från Trento i samband med att kroppen hittades. Tillsammans planerade fruarna och Israel kring hur de kunde sabotera utredningen och frita judarna, bland annat genom att försöka ta bort ett galler vid diket så de därefter kunde hävda att kroppen hade flytit in i Samuels hus. De samlade också ihop stora mängder guld, en juridisk expertis, och bad Sigismund av Österrike att tvinga Hinderbach till att släppa ut judarna. Hinderbach lät sig dock inte rubbas. De anklagade även Zanesus, vilket resulterade i att han och hans fru togs in på förhör. De kunde dock styrka en trovärdig berättelse och släpptes kort därefter. 

Fler judar togs in under måndagen den 27 mars, efter att två läkare, Archangelo de Balduini och Giovanni Mattia Tiberino, hade undersökt kroppen. De vittnade om att dödsorsaken omöjligen kunde ha varit drunkning då pojken fortfarande hade mjuka lemmar och en oblockerad strupe. Han hade enligt deras utsago legat i vattnet i cirka två dagar efter dödsögonblicket. Fyra personer kom fram med relevanta vittnesmål till de Salis under måndagen. Antoniolio, som höll det nattliga passet som väktare, intygade att han hade hört barnskrik från Samuels hus natten till fredagen, men hade då trott att det var ett av de judiska barnen som oväsnats. Margaritha, fru till Hans Lederer beskrev också att hon hade hört en pojkes skrik, och till och med sagt till sin väninna att det lät som Andreas pojke, Simon. De två resterande vittnena beskrev andra ritualmord som de hade hört berättelser om i grannbyarna.

Giovanni de Salis ansåg sig ha tillräckligt med bevis för att inleda ett tortyrförhör. Strappadon användes flitigt men inledelsevis erkände ingen av judarna till barnamordet. Efter en vecka erkände rabbinen Samuel motvilligt att han och Tobias hade strypt pojken med hjälp av en duk - utan att berätta mer - troligen i ett desperat försök att få de andra judarna att frias. Tortyren trappas successivt upp - fogden använde sig av kokheta ägg som hölls mot armhålorna och en stekpanna med svavel vid näsborrarna. Lördagen den 8 april bryter Tobias av Magdeburg samman och erkänner omständigheterna kring fallet. Han berättar hur rabbinen Samuel bad honom att hitta ett barn att offra till påskhögtiden, hur de dödade Simon och även vad som gjordes med hans blod. Samuel erkänner några dagar senare, följt av flera andra judar, bland annat den äldre Moses, som tog dock tog sitt liv innan rättegången kunde inledas. Det sammantagna händelseförloppet som beskrevs när judarna läste upp häktesberättelserna under rättegången är detta:

Samuel av Nürnberg avslöjade att blodsritualen som genomfördes var en dold rit som gick i arv från fadern till den mest intelligenta av sönerna. Det var en rit som inte fanns med i de heliga judiska skrifterna. Riten utfördes i samma anda som Moses tio plågor mot Egypten, en besvärjelse nu riktad mot kristendomen. Han gav Tobias uppgiften att hitta en kristen pojke, under sju år, att offra inför påskhögtiden sedern. Tobias var till en början motvillig, men efter att Samuel påstridigt övertygade honom med hjälp av etthundra gulddukater så skred han till verket. De kristna var i kyrkan och sjöng lovsången Gloria under skärtorsdagens mässa så gatorna var nästan tomma vilket gjorde att doktor Tobias, som hade ett bra rykte i staden enkelt kunde lura Simon till Samuels hus. Det stackars barnet låstes in i synagogans förrum fram till midnatt, och togs sedan in där för att offras, likt Jesus offrades på korset. 
Moses den äldre initierade riten när han plockade upp en tång och började slita ut köttslamsor - först från Simons ena kind, sedan från högerbenet, varpå barnet började skrika i dödsångest. Samuel ströp pojken med en halsduk för att tona ned skriken och för att påverka blodflödet. De andra judarna fortsatte med blodsritualen i Moses spår. 

En av dem höll fram en skål för att fånga blodet, medan en annan använde stora nålar för att punktera bröstet och andra delar av kroppen, i syfte att extrahera blod. Under ritualen skrek de besvärjelser mot den lilla pojken; ”Detta är vad vi gjorde med Jesus – må alla våra fiender möta samma öde!”. Anemin och chocken gjorde den tvåårige pojken svag men han var fortfarande vid liv. Moses omskar pojken och i en sista brutal gärning så tog de tag i hans huvud och krossade skallbenet vid altaret. De slöt upp i en lovsång till gud och dividerade det blod som tappats mellan de tre olika familjerna. Blodet skulle sedan torkas och bakas matzobröd på. Under långfredagen visades kroppen upp, liggandes på altaret i synagogan, och alla judar, även kvinnorna slöt upp i en förnedringsritual där den döde pojken var en slags spegelbild av Jesus Kristus. De örfilade det lilla liket, spottade det i ansiktet, gjorde fican, stack ut tungan och yttrade diverse svordomar. Sedan kastades liket ned i källaren och låg där till dess att judarna, i ett försök till en slug gest, blandat med desperation, själva rapporterade att de hade hittat en drunknad pojke.

De nio inblandade judarna dömdes till att brännas på bål i mitten av juni - Tobias, Engel, Samuel, Israel, Moses den äldre, Mayer, Vital och två Seligman. Målaren Israel konverterade och bytte namn till Wolfgang. Han blev till en stor hjälp i både den teologiska frågan om ritualmord, då han kunde hebreiska, men också för att spåra andra ritualmord som hade begåtts i regionen. Hinderbach ville driva på utredningen genom att även ta in de kvinnliga judarna för tortyrförhör. De benådades dock senare samtidigt som barnen konverterades till den kristna tron. Furstbiskopen skickade ett brev till påven där han bad Sixtus IV att attestera till Simons martyrskap. Påvens sändebud, kommissionären, var teologiprofessorn Battista de Giudici, biskop av Ventimiglia och anlände till Trent i augusti 1475 med ett följe av flera mäktiga judar. Judarna jagades snabbt iväg av stadens medborgare, som hade tröttnat på olika försök att släppa loss de fängslade. Giudici fick trots det ett varmt välkomnande av Hinderbach, som gav honom logi i biskopens villa. 
Men Giudici försökte hålla intima möten med Israel Wolfgang, den kristna konvertiten som för stunden låtsades hjälpa Hinderbach, och det passade sig inte i villan - han ville inte bli ertappad av furstbiskopen - så han ursäktade sig och flyttade ut till ett värdshus i den närliggande byn Roveredo. Där smed han planer tillsammans med judarna om hur de skulle gå tillväga och vilka inflytelserika personer som skulle mutas. Han skickade en judisk spion - Paolo de Novaria - som kopierade rättegångsdokumenten i syfte att kunna analysera dem och hitta anmärkningspunkter. Något som var än värre var att Paolo tog emot en summa på 400 dukater i syfte att lönnmörda furstbiskopen. Denna konspiration avslöjades av den observante de Salis medan han letade efter ett potent gift. Paolo åtalades och skar av sin egen tunga under rättegången. Målarkonvertiten Wolfgangs intrigspel med judinnorna avslöjades också. När domen väl föll mot honom så skrek han åt fogden att hela hans baptism var en chimär, han var stolt över att vara jude och ångrade inte hur han deltog i diverse barnamordsritualer, då alla de kristna förtjänade att dö.

Kommissionären Giudici blev allt mer desperat, och i en ny plan förde han bort en av invånarna vid namn Anzelin till värdshuset i Roveredo för att tortera honom så att han skulle bringa en falsk anklagelse mot Zanesus. Han vägrade dock och släpptes efter en intygan om att han skulle hålla tyst om händelsen. I ett sista försök att stoppa rättegången så förfalskade Giudici dokument från påven som hävdade att Hinderbach beordrades att lägga ned rättegången med hot om att bli bannlyst från den katolska kyrkan. 
Men Hinderbach var omgiven av hänförda, troende män som inte lät sig påverkas av varken mutor eller hot. Han förde ned varje korrupt handling som Giudici hade ägnat sig åt i skrift, åtalade Paolo och de andra som försökte sabotera utredningen. Han lät sina medborgare veta vad som förssiggick under rättegången, och Giudicis felsteg blev kända i hela den norra delen av det Tyskromerska riket. I ett brev till Sixtus IV ber han påven att ”sluta upp med denna fars”, vilket gjorde att kommissionären till sist bekräftade utfallet och drog sig tillbaka. Judarna spenderade uppemot hundratjugotusen gulddukater i mutor och andra kostnader kring fallet.

När hela spektaklet var ett avslutat kapitel så revs synagogan tillsammans med Samuels hus och i deras ställe reste Hinderbach ett kapell i helgonet Simons namn. Kejsare Maximilian upprättade senare ett hemligt sällskap som vaktade relikerna och såg till att judar inte återvände till Trento. Ända fram till början av 1900-talet fruktade judar staden Trento och undvek att resa dit.


Denna text är dedikerad till den italienska målaren Giovanni Gasparro.


D.E