† 1475 - Sagan om den heliga martyren Simon av Trento

I Sankt Peters kyrka i småstaden Trento, belägrad i norra Italien ligger en välbevarad pojkes kropp i en sarkofag liten som en spjälsäng. Pojken vilar naken på en kudde, kroppen omsluten av en kristallkista. Bredvid honom syns ett antal tortyrredskap; en tång, en kniv, några nålar och en blodskopp. Flera avbildningar av martyren kan skådas runt om i kyrkan och tittar man upp i kupolen så ser man en dikt av doktor Tiberino från Trento inristad på latin, “Jag är Simon”, löst översatt. Den lyder som följande:

Simon av Trento har under de senaste århundradena varit en diplomatisk ravin och orsakat osämja för judisk-kristna relationer. Inte endast på grund av de rådande omständigheterna kring barnamordet, men även då budskapet - med hjälp av den nyuppfunna tryckpressen - spred sig som en löpeld i hjärtat av det Tyskromerska riket. 

Judarna bedrev gång på gång lobbyverksamhet för att förmå den sittande påven att fördöma händelsen som illegitim. Sixtus IV bekräftade fallet som korrekt i en påvlig bulla, juli 1478 (motvilligt, då han hade hört judarnas klagosånger under utredningen) där han samtidigt predikade att man inte skulle få avbilda pojken, göra sånger om eller sälja dikter tillägnade Simon av Trento. Sixtus V, som dock var mer kritisk till ett ökat judiskt inflytande i Europa, såg inga som helst problem med att tillåta vördandet av Simon. År 1584 lade det katolska sätet för helgon in honom i martylogin och Sixtus V godkänner helgonskapet fyra år senare. Detta bekräftas även av Benedictus XIV i bullan Beautus Andreas år 1755. 

Den internationella judenheten upprördes över legitimiteten som detta gav blodsanklagelserna och bad påven gång på gång att fördöma anklagelsen. Clement XIV, öppnade upp en intern utredning om ritualmord som var kritisk till existensen av dessa men där dock Simon av Trent och ett annat fall, Andreas av Rinn båda undantogs och bekräftades som helgonoffer för judiska ritualmord. När det andra vatikankonciliet under år 1965 skulle medla om försoning mellan kristna och judar, samt hänge sig till att bekämpa anti-semitism så hamnade martyrologion än en gång på tapeten. Påven Paulus VI tog bort Simon av Trent (och även andra kontroversiella martyrer) från den katolska kalendern.

24 mars, 1475. Långfredagens gudstjänst avslutades och Mäster Andreas Unferdorben - en hantverkare i byn - berättade för Johannes Hinderbach - furstbiskop av Trento - att hans son hade försvunnit. Tillsammans med bekanta hade Andreas letat efter honom tidigare under dagen i olika diken, vid kanalen och i de angränsande byarna. Han bad nu om hjälp och Hinderbach, som tog detta på största allvar, skickade genast ut stadens fogd - Giovanni de Salis - för att assistera i sökandet. Stadsporten stängdes för allmänheten och väktarna gick från dörr till dörr i hela staden för att fråga om pojken, men på lördagen hade de fortfarande inga ledtrådar till vilket öde som hade befallit tvååringen. Desperationen ökade och Zanesus, en bekant till Andreas, frågade om inte fogden de Salis kunde göra en husrannsakan hos mäster Samuel, judarnas överhuvud i byn, då han hade hört om liknande fall från andra byar, där judarna hade rövat bort kristna barn. En husrannsakan utfördes, men ingenting hittades i huset.

På söndagen rapporterade judarna själva till de Salis att de hade hittat en pojke i ett vattendrag i Samuels källare under synagogan. Deras berättelse var som sådan: Seligman, en av judarna, hade gått ned i Samuels källare för att hämta vatten. Förskräckt såg han skepnaden av en ung pojke ligga i vattnet. Han rusade upp till de andra judarna och de diskuterade förskräckt vad som skulle göras med kroppen. De beslutade sig dagen efter att göra det rätta och rapportera vad de sett. Tidigare hade de anfäktat om vad som skulle ske ifall någon kristen i byn med ont uppsåt skulle plantera en pojkkropp i deras källare. De tänkte att han möjligtvis kunde ha drunknat.

Kroppen togs till Sankt Peterssjukhuset för vidare examinering. Det tycktes redan vid en okulär inspektion uppenbart för de Salis och kaptenen av väktargardet - Jakob von Sporo - att Simon inte hade drunknat. Han hade gapande sår över hela kroppen och hans könsorgan var stympat. De blev genast misstänksamma. De manliga överhuvudena av de tre husen – penningutlånaren och rabinen Samuel av Nürnberg, doktorn Tobias av Magdeburg, och köpmannen Engel av Bern togs in för vidare förhör - samt tre andra manliga judar; Isaac, Joaff och Seligman. Efter några timmars förhör så höjdes misstankegraden och de kastades ned i fängelsehålan Buonconsiglio. Hinderbach insåg att detta kunde bli ett kontroversiellt fall och bad fogden att informera honom löpande om utredningen. Fruarna till de judar som fängslats började skicka brev till andra inflytelserika judar i Venedigområdet för att söka hjälp och en förbiresande målare, Israel, som besökte staden under påsken, arresterades när han försökte fly från Trento i samband med att kroppen hittades. Tillsammans planerade fruarna och Israel kring hur de kunde sabotera utredningen och frita judarna, bland annat genom att försöka ta bort ett galler vid diket så de därefter kunde hävda att kroppen hade flytit in i Samuels hus. De samlade också ihop stora mängder guld, en juridisk expertis, och bad Sigismund av Österrike att tvinga Hinderbach till att släppa ut judarna. Hinderbach lät sig dock inte rubbas. De anklagade även Zanesus, vilket resulterade i att han och hans fru togs in på förhör. De kunde dock styrka en trovärdig berättelse och släpptes kort därefter. 

Fler judar togs in under måndagen den 27 mars, efter att två läkare, Archangelo de Balduini och Giovanni Mattia Tiberino, hade undersökt kroppen. De vittnade om att dödsorsaken omöjligen kunde ha varit drunkning då pojken fortfarande hade mjuka lemmar och en oblockerad strupe. Han hade enligt deras utsago legat i vattnet i cirka två dagar efter dödsögonblicket. Fyra personer kom fram med relevanta vittnesmål till de Salis under måndagen. Antoniolio, som höll det nattliga passet som väktare, intygade att han hade hört barnskrik från Samuels hus natten till fredagen, men hade då trott att det var ett av de judiska barnen som oväsnats. Margaritha, fru till Hans Lederer beskrev också att hon hade hört en pojkes skrik, och till och med sagt till sin väninna att det lät som Andreas pojke, Simon. De två resterande vittnena beskrev andra ritualmord som de hade hört berättelser om i grannbyarna.

Giovanni de Salis ansåg sig ha tillräckligt med bevis för att inleda ett tortyrförhör. Strappadon användes flitigt men inledelsevis erkände ingen av judarna till barnamordet. Efter en vecka erkände rabbinen Samuel motvilligt att han och Tobias hade strypt pojken med hjälp av en duk - utan att berätta mer - troligen i ett desperat försök att få de andra judarna att frias. Tortyren trappas successivt upp - fogden använde sig av kokheta ägg som hölls mot armhålorna och en stekpanna med svavel vid näsborrarna. Lördagen den 8 april bryter Tobias av Magdeburg samman och erkänner omständigheterna kring fallet. Han berättar hur rabbinen Samuel bad honom att hitta ett barn att offra till påskhögtiden, hur de dödade Simon och även vad som gjordes med hans blod. Samuel erkänner några dagar senare, följt av flera andra judar, bland annat den äldre Moses, som tog dock tog sitt liv innan rättegången kunde inledas. Det sammantagna händelseförloppet som beskrevs när judarna läste upp häktesberättelserna under rättegången är detta:

Samuel av Nürnberg avslöjade att blodsritualen som genomfördes var en dold rit som gick i arv från fadern till den mest intelligenta av sönerna. Det var en rit som inte fanns med i de heliga judiska skrifterna. Riten utfördes i samma anda som Moses tio plågor mot Egypten, en besvärjelse nu riktad mot kristendomen. Han gav Tobias uppgiften att hitta en kristen pojke, under sju år, att offra inför påskhögtiden sedern. Tobias var till en början motvillig, men efter att Samuel påstridigt övertygade honom med hjälp av etthundra gulddukater så skred han till verket. De kristna var i kyrkan och sjöng lovsången Gloria under skärtorsdagens mässa så gatorna var nästan tomma vilket gjorde att doktor Tobias, som hade ett bra rykte i staden enkelt kunde lura Simon till Samuels hus. Det stackars barnet låstes in i synagogans förrum fram till midnatt, och togs sedan in där för att offras, likt Jesus offrades på korset. 

Moses den äldre initierade riten när han plockade upp en tång och började slita ut köttslamsor - först från Simons ena kind, sedan från högerbenet, varpå barnet började skrika i dödsångest. Samuel ströp pojken med en halsduk för att tona ned skriken och för att påverka blodflödet. De andra judarna fortsatte med blodsritualen i Moses spår. 

En av dem höll fram en skål för att fånga blodet, medan en annan använde stora nålar för att punktera bröstet och andra delar av kroppen, i syfte att extrahera blod. Under ritualen skrek de besvärjelser mot den lilla pojken; ”Detta är vad vi gjorde med Jesus – må alla våra fiender möta samma öde!”. Anemin och chocken gjorde den tvåårige pojken svag men han var fortfarande vid liv. Moses omskar pojken och i en sista brutal gärning så tog de tag i hans huvud och krossade skallbenet vid altaret. De slöt upp i en lovsång till gud och dividerade det blod som tappats mellan de tre olika familjerna. Blodet skulle sedan torkas och bakas matzobröd på. Under långfredagen visades kroppen upp, liggandes på altaret i synagogan, och alla judar, även kvinnorna slöt upp i en förnedringsritual där den döde pojken var en slags spegelbild av Jesus Kristus. De örfilade det lilla liket, spottade det i ansiktet, gjorde fican, stack ut tungan och yttrade diverse svordomar. Sedan kastades liket ned i källaren och låg där till dess att judarna, i ett försök till en slug gest, blandat med desperation, själva rapporterade att de hade hittat en drunknad pojke.

De nio inblandade judarna dömdes till att brännas på bål i mitten av juni - Tobias, Engel, Samuel, Israel, Moses den äldre, Mayer, Vital och två Seligman. Målaren Israel konverterade och bytte namn till Wolfgang. Han blev till en stor hjälp i både den teologiska frågan om ritualmord, då han kunde hebreiska, men också för att spåra andra ritualmord som hade begåtts i regionen. Hinderbach ville driva på utredningen genom att även ta in de kvinnliga judarna för tortyrförhör. De benådades dock senare samtidigt som barnen konverterades till den kristna tron. Furstbiskopen skickade ett brev till påven där han bad Sixtus IV att attestera till Simons martyrskap. Påvens sändebud, kommissionären, var teologiprofessorn Battista de Giudici, biskop av Ventimiglia och anlände till Trent i augusti 1475 med ett följe av flera mäktiga judar. Judarna jagades snabbt iväg av stadens medborgare, som hade tröttnat på olika försök att släppa loss de fängslade. Giudici fick trots det ett varmt välkomnande av Hinderbach, som gav honom logi i biskopens villa. 

Men Giudici försökte hålla intima möten med Israel Wolfgang, den kristna konvertiten som för stunden låtsades hjälpa Hinderbach, och det passade sig inte i villan - han ville inte bli ertappad av furstbiskopen - så han ursäktade sig och flyttade ut till ett värdshus i den närliggande byn Roveredo. Där smed han planer tillsammans med judarna om hur de skulle gå tillväga och vilka inflytelserika personer som skulle mutas. Han skickade en judisk spion - Paolo de Novaria - som kopierade rättegångsdokumenten i syfte att kunna analysera dem och hitta anmärkningspunkter. Något som var än värre var att Paolo tog emot en summa på 400 dukater i syfte att lönnmörda furstbiskopen. Denna konspiration avslöjades av den observante de Salis medan han letade efter ett potent gift. Paolo åtalades och skar av sin egen tunga under rättegången. Målarkonvertiten Wolfgangs intrigspel med judinnorna avslöjades också. När domen väl föll mot honom så skrek han åt fogden att hela hans baptism var en chimär, han var stolt över att vara jude och ångrade inte hur han deltog i diverse barnamordsritualer, då alla de kristna förtjänade att dö.

Kommissionären Giudici blev allt mer desperat, och i en ny plan förde han bort en av invånarna vid namn Anzelin till värdshuset i Roveredo för att tortera honom så att han skulle bringa en falsk anklagelse mot Zanesus. Han vägrade dock och släpptes efter en intygan om att han skulle hålla tyst om händelsen. I ett sista försök att stoppa rättegången så förfalskade Giudici dokument från påven som hävdade att Hinderbach beordrades att lägga ned rättegången med hot om att bli bannlyst från den katolska kyrkan. 

Men Hinderbach var omgiven av hänförda, troende män som inte lät sig påverkas av varken mutor eller hot. Han förde ned varje korrupt handling som Giudici hade ägnat sig åt i skrift, åtalade Paolo och de andra som försökte sabotera utredningen. Han lät sina medborgare veta vad som förssiggick under rättegången, och Giudicis felsteg blev kända i hela den norra delen av det Tyskromerska riket. I ett brev till Sixtus IV ber han påven att ”sluta upp med denna fars”, vilket gjorde att kommissionären till sist bekräftade utfallet och drog sig tillbaka. Judarna spenderade uppemot hundratjugotusen gulddukater i mutor och andra kostnader kring fallet.

När hela spektaklet var ett avslutat kapitel så revs synagogan tillsammans med Samuels hus och i deras ställe reste Hinderbach ett kapell i helgonet Simons namn. Kejsare Maximilian upprättade senare ett hemligt sällskap som vaktade relikerna och såg till att judar inte återvände till Trento. Ända fram till början av 1900-talet fruktade judar staden Trento och undvek att resa dit.

Denna text är dedikerad till den italienska målaren Giovanni Gasparro.

D.E